Snön kom idag, Picc Line hade jag i år

Snön faller fint i min stad idag, det var skoj att jobba och få snöflingorna på sig. Kanske är jag på bättre humör idag än igår eftersom vågen visade 2,5kg mindre. Jag har lagt på mig något kilo mer, men ingen fara det kommer jag klara av att gå ner. Idag är jag lite kluven angående min graviditet. Jag vill ha ett barn och med guds vilja kommer jag få ett men att bli ”isolerad” av alla runt om kring mig är svårt. Det jag menar är att alla jobbar, dem hinner inte eller kan inte springa till mig hela tiden. Jag har lovat mig själv att ta det mer lugnt denna gång än alla andra gånger. Jag kommer inte tillåta någon annan än dem tre läkare jag har valt. Jag har min ”huvudansvariga” läkare och om han har semester ska jag välja en av de andra två specialister som finns. Jag kommer inte tillåta någon att köra över mig som det hände sist. Jag förstår att alla menade mitt bästa sist. Jag låg inne på sjukhuset lite för länge. Jag hade hyperemesis och det innebär att man inte kan behålla någon mat/dryck alls utan an man kräktes upp allt.  Det var så illa att mina kärl sprack av alla kanylsprutor och till sist sa en helt underbar barnmorska ifrån nu räcker det, så jag fick en Picc line. Picc line är en kateter som sätts i ett kärl och stäcker sig in nära hjärtat. Innan jag fick Picc line såg jag ut som en missbrukare med alla blåmärken och av alla stick. Jag brukade skoja med barnmorskorna/ sjuksköterskorna/ undersköterskorna att jag är laglig missbrukare. Jag kommer inte vilja bli inlagt ifall jag kommer att bli drabbad av hyperemesis. Det knäckte mig psykiskt att vara inlagd så länge. Jag tror min frihet var mina permissioner. Mer eller mindre låg jag på sjukhuset i 17 veckor. Många barnmorskor trodde jag kräktes som jag gjorde för att jag var orolig. Visst var jag orolig, men det styrde inte mitt psykiskt på det visset utan det som knäckte mig mest var att jag var tvungen att få dropp på lasarettet. Till sist fungerade inte salt och mineral droppen utan jag fick leva på OliClinomel varannan dag. Till sist fick jag lov att ha droppet hemma, men min glädje varade inte länge, fick endast två behandlingar hemma innan på en vanlig kontroll kunde läkaren se fosterhinnan. Då blev jag inlagd igen, det varade i två veckor innan min lilla prinsessa kom ut. Min cerklage sprack och jag hoppade till varje gång den lämnade ett stygn. Jag förstod inte vad som hände och eftersom personalen inte tog hand om någon med cerklage tidigare kunde dem inte svara mig. Nu med facit i hand borde jag ha förstått själv, men jag var för svag och klen och var nästan rädd att prata för då kom kuratorn till mig. Kuratorn var bra men det gav mig ingenting. Jag vill fatta, jag vill läsa, jag vill göra. Min styrka är GUD. Min glädje är min familj. Min oro är min livmoderetapp. Min sorg är mina barn. Mitt hopp att ge min man ett älsklingsbarn. Livet går vidare, om jag eller du inte vill. Se det som ett test, se det som en utmaning. Allt i livet har en mening, man ska inte förhasta sig utan tålamod. Tålamod är en styrka om man kan använda den… Tro inte det är många som klara av att vara tåliga. Till och med jag kan inte alltid ha tålamod.